Konfliktsituationer

29/11 2013

Idag skulle jag ha följt med Nonkie till ett township för att hjälpa henne med ett event för flyktingbarnen där. Jag hade bara fått en adress på en papperslapp och vi skulle mötas där var det tänkt. Men eftersom jag inte hittade adressen på kartan och inte ville ta en taxi utan att veta vart jag skulle, frågade jag några kvinnor på gatan om de visste var det låg. De sa att det låg långt utanför stan, ca en halvtimme med taxi och de avrådde mig från att åka dit ensam… Området kan vara ganska tufft, särskilt om man är ensam och utlänning, menade de. Dom verkade veta vad de pratade om!

Så det kändes inte bekvämt för mig att åka dit ut själv utan jag bestämde mig för att avstå den här gången. Viktigt att gå på magkänslan i alla lägen här.

Gick i stället omkring ett tag i ett jättefint shoppingcentrum i en stadsdel som heter Claremont, tog en kaffe och surfade lite på nätet. Sedan åkte jag till kontoret och har hjälpt Koko med intervjuer av några asylsökanden från Congo och Burundi.

Eftersom jag inte vet så mycket om konflikterna i de här länderna passar jag på att läsa på och lära mig en del. Det är mycket lättare att kunna hjälpa klienterna med deras ”claims” om man har lite bakgrundsfakta kring situationerna i deras hemländer. Har gjort lite research om de länder ”våra” klienter kommer ifrån på nätet, skrivit ihop sammanfattningar och mailat till Koko. Då kan även han använda informationen när han skriver klart ansökningarna. Han säger att det kan hjälpa om man lägger till lite fakta kring konfliktsituationen i landet, eftersom de som granskar ärendena inte alltid är särskilt insatta.

Percy kom aldrig till kontoret idag. Hon var rädd för bråk på vägen eftersom ryktet gick att det skulle bli en stor protestaktion på stan av en grupp som kallar sig ”Cape Town Informal Settlements”. Det är människor som bor i kåkstäderna som marscherar för att protestera mot att ingenting görs för att förbättra livsvillkoren för alla dessa fattiga personer som bor där. Folk bor otroligt tätt i gamla plåtskjul. Många har ingen egen toalett och inget vatten utan man får gå en bit om man behöver gå på toa eller hämta vatten! Och man får ofta dela toan med kanske 15 andra! Bara tänk hur det är på vintern!!

Folk vill att politikerna bl.a. avsätter mark och bygger bättre bostäder till folk.

De har verkligen otroligt mycket att marschera för!!

Men politikerna blåste av protesten eftersom man var rädd för våldsamheter och skadegörelse, vilket hände den 30 oktober, då en liknande marsch ägde rum. Man förklarade att den var olaglig och att om den ändå genomfördes skull gripna personer ställas inför rätta och dömas till antingen 20000Rand i böter eller fängelse i ett år! Eller båda!

Jag undrar: Har någonting alls hänt sedan Mandela protesterade mot apartheid på 50-och 60-talet???

Pendeltåget

28/11 2013

Hade svårt att sova i natt. Vet inte varför, men jag drack ju ett glas vin i går kväll igen…. Det händer alldeles för ofta för att det bara ska vara ett sammanträffande. Det måste helt enkelt vara så att jag reagerar på vinet på något sätt! Så trist för jag vill ju åtminstone kunna smaka lite av olika afrikanska viner. Har hört att de ska vara väldigt goda många av dem.

Solen skiner och det är återigen en varm och vacker dag. Tar tåget som vanligt kl 9.45. Detta börjar kännas som rutin nu… som en del av min nya vardag och det känns bra!  Istället för att åka mellan Odenplan och Tensta heter nu stationerna Rosebank (min), Rondebosch, Newland, Claremont, Hartfield, Kenilworth och Wynberg, där jag går av.

På tåget är det aldrig mycket folk den tiden, men åker man peak-hours kan det vara så mycket folk att dörrarna inte går att stänga. Därför får man undvika det om man kan! Tågvagnarna är otroligt slitna och t.om. ”första-klass”-vagnarna är väldigt mycket sämre än våra…! Men de har stoppade säten och fler sittplatser än tredje klass.

Nästan varje dag när jag åker kommer två killar plötsligt in i vagnen, varav den ena är blind och går efter den andra. De går långsamt genom vagnen och den blinde sjunger någon typ av psalm eller koral, ofta väldigt vackert, medan den andre stillsamt håller fram en kopp för folk att lägga pengar i. Man blir berörd!

Det bor ca 3,75 miljoner människor i Kapstaden och av dem bor kanske 1,5 miljoner i Kåkstäder runt om. Ingen vet säkert, men i runda tal… Så fattigdomen är enorm! Och klyftorna är stora. Det sägs att det inte finns något ”mellanskikt”…antingen är man fattig eller så har man väldigt gott om pengar!

Runt stationen där jag går av, i Wynberg, är det alltid väldigt livligt. Massor av trottoarhandel överallt och folk som är på väg någonstans eller bara sitter på gatan. Drogmissbruket är utbrett i den här staden och jag märker av det. I den här stadsdelen, liksom i de flesta, finns ett inomhusköpcentrum, som ofta är en liten oas jämfört med gatans vimmel. Här finns alla möjliga affärer, det är lugnt och vakter cirkulerar överallt. Utbudet inte så stort som i stan och allt är ganska billigt. Detta är inget ställe där turister rör sig, det märks tydligt.

Cirkulerar runt på kontoret under dagen och gör lite olika saker. Får träffa ”bossen”, en rätt ung vit kille från Zimbabwe, Braam.

På kvällen ser jag premiären av filmen om Nelson Mandela, som bygger på böckerna med samma namn: ”Mandela – long walk for freedom”. Mäktigt att se filmen just här…satt med lite gåshud faktiskt… var ju med och demonstrerade för frigivande av honom i Stockholm på 70-och 80-talet!

Otrevliga djur

27/11 2013

Jag delar tydligen säng med någon typ av otrevliga djur, för igår upptäckte jag att jag fått en massa röda utslag på armarna…! Usch och fy! Dom kliar och är stora som bromsbett. Har tvättat alla lakan och täcket också, men madrassen är svår att göra något åt. Blir det inte bättre överväger jag att köpa en ny madrass!!!

På kontoret var det hyfsat lugnt idag. Väntrummet var inte överfullt, som de andra dagarna, utan folk kom och gick i en stilla ström under dagen. Normalt kommer kanske ca bortåt 40 personer om dagen av olika skäl. Några är nyanlända och några behöver hjälp med att förnya asylansökan. En del kommer av andra skäl, som diskriminering, slutligt avslag på asylansökan, skydd eller förföljelse. Jag hjälpte Tendai att fylla i formulären som alla måste göra när de kommer, formalia helt enkelt. Sedan slussas de vidare till den person som bäst kan hjälpa dem beroende på varför de har kommit.

Jag reflekterar över många saker som vi tar för givet hemma. Deras computers är enkla och lite gammalmodiga, ibland trasiga. De har en kopieringsmaskin som ger väldigt dåliga kopior. Det mesta skrivs mödosamt för hand på dessa dåliga papperskopior av olika formulär och allt går väldigt långsamt. Alla papper som skrivs varje dag ”arkiveras” sedan i stora, gula slitna papperspärmar. Hur någon kan hitta ett enda av de papper man eventuellt skulle vilja ha är för mig en gåta…! Det skrivs ju ibland hundra papper varje dag! Men man tar sig i alla fall tid att prata om ditt och datt också emellanåt och diskuterar gärna högljutt privata issues i väntrummet. Att konfrontera en klient offentligt i med något som inte stämmer i hans historia kan också förekomma, liksom att man ”bjuder in” de andra klienterna i samtalet för att höra vad de eventuellt tycker i frågan. Jag känner mig verkligen som om jag är på Damernas detektivbyrås kontor i Gabarone ibland!

Middagen åt jag ihop med en svensk kvinna, som bor i Kapstaden sedan drygt ett år. Roligt att träffa en jämnårig person! Även om alla de yngre verkligen är jättegulliga och jättetrevliga är det otroligt betydelsefullt att också ibland få träffa andra med lite mer samma referensramar som man själv har!

Asyl

26/11 2013

Nu har jag varit i Kapstaden i en vecka, men det känns som en månad. 

När varje dag innehåller nya upplevelser, nya intryck och möten med nya människor blir tiden på något sätt längre…  Kanske är det därför man som barn upplever sommarlovet som oändligt….! För ett barn är ju varje dag ett oskrivet äventyr!

Så känns det för mig också. Ett äventyr som jag varje dag försöker möta med ett så öppet sinne som jag bara förmår…

Och kanske är det därför man som äldre ofta upplever att tiden går så fort! För att man har slutat fylla på tillvaron med det nya. Man kanske lever i sina gamla, invanda rutiner och tror inte att man kan uppleva så mycket mer än det man redan varit med om…! Men om man vågar vända upp och ned på allt och utsätta sig för det oförutsägbara kan livet och tiden helt förändras…! Äventyret finns där alldeles bakom knuten… Och livet kanske visar sig vara oändligt…

Idag fick jag med lite coachning av Percy fylla i ett asylansökningsformulär själv. Klienten var en ung kille (31 år) från Nigeria. Han hade fått avslag på sin första asylansökan och nu kom han till Passop för att få hjälp att fylla i sin andra. Han berättade sin historia och jag antecknade under tiden. Sedan fyllde vi i formuläret. Man märkte att killen var nervös och rädd att säga fel saker, men Percy var väldigt mjuk och betonade hela tiden att vi fanns där för att hjälpa honom! Och att det var viktigt att han berättade sanningen…  För han kom hela tiden med lite olika berättelser, lite olika vinklingar…

I korthet handlade hans historia om att hans far är död, men hade ägt en bit mark. Killen är äldst av fyra söner och den som skulle ärva marken. Han har en farbror, som är en rik businessman och som känner alla och har visst inflytande över viktiga personer. Av någon anledning ville hans farbror komma åt marken och försökte därför att döda mamman, som hamnade på sjukhus. Killen bestämde sig för att fly efter att ha anmält farbrodern. Men eftersom polisen inte gjorde någonting (pga att farbrodern är inflytelserik) så var han var rädd att farbrodern skulle försöka döda honom också. Efter flera veckor fick han veta att mamman dött...

Tyvärr räckte inte den historien för att enligt lagen få uppehållstillstånd eller asyl. Så med Percys hjälp försökte vi istället fokusera på det tillstånd som råder i Nigeria just nu, vilket är ett mer enligt lagen godtagbart skäl – nämligen att den kristna befolkningen utsätts för diskriminering, förföljelser och t.o.m mord av den fundamentalistiska islamistiska gruppen Boko Haram.

Så efter flera timmars skrivande och frågande och berättande gick han till slut iväg från Passop med en ny asylansökan, med en delvis ny historia och nya skäl för att få stanna.

Jag kunde bara önska honom lycka till.

Kvällen tillbringade jag på African Café tillsammans med några andra volontärer. 14 små afrikanska rätter, gott vin från Stellenbosch och hela personalen sjöng, dansade och spelade trummor för oss! Härligt! Vi blev t.om. målade!

Några nya personer,  som ska bo här i fyra dagar har flyttat in i ”min” lägenhet .

Passop

25/11 2013

Jag visste inte hur mitt i prick jag träffade med min sista mening igår: …en ny dag med nya möjligheter…

Idag har jag varit första dagen på mitt volontärprojekt, PASSOP.

Passops kontor ligger på Church Street i stadsdelen Wynberg en bit söderut från mig. Kontoret är oansenligt och man får gå en trappa upp direkt när man kommit innanför grinden (alla dörrar och ingångar överallt har säkerhetsgrindar!). Direkt ovanför trappan finns en reception där alla besökande måste anmäla sig. 

Innanför receptionen finns dels ett huvudkontor, där två personer sitter, Braam, the director och Anthony, Community Outreach officer.

Det finns också ett ”waitingroom” för klienterna, som är papperslösa, immigranter, flyktingar eller asyksökande. Där sitter Nonki, Office Manager.

Om man går ytterligare en trappa upp finns ett stort rum där det sitter två personer till: Percy och Koko. Det finns ett bord mitt i rummet och två soffor med soffbord. Känner mig som förflyttad till 70-talet vad gäller standard och möbler. Allt är enkelt och ganska slitet. Men på något vis känner jag mig väldigt hemma, för jag känner igen mig! Så här såg det ut i de kretsar jag rörde mig i på 70-talet: Sprängkullen i Göteborg, Chile-komittén, ”Nej till kärnkraft”-rörelsen, Miljörörelsen…!  Samma enkelhet, samma politiska vakenhet, idealism och passion för det man jobbar för!!

Tillbringade dagen tillsammans med Percy, som visade sig vara en jättegullig, klok, varm ung kvinna (25 år) med en fasansfull historia. Hon kommer från Zimbabwe, men flyttade hit för två år sedan för att arbeta och skapa sig en framtid. Vi hade lätt för att hitta varandra och jag tyckte direkt väldigt mycket om henne!

Percy har halva ansiktet täckt av ärr och min första tanke när jag såg det var: syra-attack! Och det visade sig vara rätt gissat. Efter bara några månader i Cape Town hade två okända män trängt sig in i samma taxi som hon och attackerat henne med syra i ansiktet! Hon fick hjälp av läkare på sjukhuset att återskapa ansiktet med hjälp av plastikoperationer och en lång rehabiliteringstid. Normalt sett skulle hon inte ha haft råd att betala kostnaderna för detta, men nyheten om attacken spreds i media och i TV och folk samlade in pengar till hennes sjukhusomkostnader. Hon kände inte förövarna, ingen har blivit dömd och nu är fallet nedlagt. Men hon misstänker starkt att hennes f.d. pojkvän från Zimbabwe ligger bakom dådet. Han var våldsam och oberäknelig och förföljde henne efter att hon gjort slut med honom. Men hon har inga bevis! De båda förövarna blev identifierade och ställda inför domstol och Percy tvingades stå öga mot öga med dem, peka ut dem och vittna mot dem. Trots det fälldes ingen av dem!!

Shame on you, South Africa!!

Det måste vara fruktansvärt svårt att acceptera att man plötsligt är en annan person med ett annat utséende än tidigare för vem som helst, men kanske särskilt för en så ung kvinna som ännu inte har bildat familj och hittat en partner. Man blir trots allt fortfarande nästan överallt värderad och bedömd utifrån sitt utséende, åtminstone till en början. Men trots sitt öde – så är Percy en otroligt härlig ung kvinna, som utstrålar mycket värme och kärlek! Efter en stund tillsammans med henne såg jag inte hennes ärr längre – bara människan - och hon var så vacker!

Wynberg är en förort med ganska mycket folk och små butiker, caféer och ett litet köpcentrum. Skulle tro att området är ett f.d. s.k. ”färgat” område. Dvs under apartheid-tiden flyttades de färgade ut till områden som detta, någon mil utanför själva stadskärnan. De svarta flyttade ännu längre ut till de ”town-ships” som finns fortfarande.

Åkte tåget tillbaka för första gången. Det kostar 25 rand enkel väg mellan Wynberg och Rosebank, men om man köper ett vecko-kort kostar det 42 rand! Man kan också välja att köpa 1:a klassbiljett om man vill åka lite ”luftigare” och vara säker på att få sittplats. Det tog ca 10 minuter att åka de 7 stationerna, medan minibussen tar ca en halvtimme samma sträcka. Så det får bli tåget för min del. Nu har jag lärt mig det också, så i morgon åker jag själv. Skall vara på kontoret kl 10.00.

 ”En ny dag med nya möjligheter” fick ett ansikte för mig idag: Percy:s. Hon har verkligen sett till att vända sitt liv och trots svårigheterna hon gått igenom har hon förstått att det bästa hon kan göra för sig själv är att se framåt, inte vara rädd och att se möjligheterna!