torsdag 12 december 2013

Faith

12/12 2013

Idag förstod jag varför jag åkte till Sydafrika.

Ibland händer saker som får håret att resa sig på kroppen och idag var en sådan dag. Jag var tvungen att gråta en skvätt… för det är vad som händer mig när jag känner att min själ är hel och får lov att leva sitt eget liv med hjälp av min kropp! Ända sedan jag var liten har jag varit van att följa min själ och inte ifrågasätta det den vill göra, men det är inte alltid orsakerna uppenbaras för mig så tydligt som idag…

Ibland är det också så att även om det uppenbaras för mig varför jag gör vissa saker förstår jag inte riktigt den fulla vidden av det. Kanske förstår jag först senare… eller inte alls… men jag litar alltid helt och fullt på att om jag bara lyssnar på min inre kompass (= min själ) tillräckligt lyhört, så blir det rätt. Det är som om det finns saker som det är meningen att jag ska uträtta och om jag följer ”instruktionerna” känns allt meningsfullt och ”gott”!

Jag är fullt medveten om att för en del av er som läser det här låter detta både ”mysko” och ”flummigt”, medan för en del andra är det inget konstigt alls. Jag kan bara säga att jag känner mig varken ”mysko” eller flummig, bara väldigt angelägen om att hela tiden väldigt uppmärksamt ”lyssna inåt”. Detta är ett väldigt spännande sätt att leva, eftersom det innebär att jag ofta får vara med om oväntade möten, nya platser och spännande händelser. Eller plötsligt byta riktning i livet på något sätt….

Innan jag åkte till Sydafrika  (och även här nere) har jag fått frågan av många varför jag skulle åka just hit..! Jag vet att jag vid några tillfällen svarade precis som det var – att jag vet inte varför jag åker just till Sydafrika, men att jag vet säkert att det är hit jag ska …! Många, många har frågat mig om jag inte är rädd… Om jag har tänkt på det eller det… Vet jag hur säkerheten är? Vågar jag verkligen åka ensam?  Vet jag hur stor kriminalitet det är? Etc.. etc…! Jag har bara hela sagt att: nej jag har inte tänkt på allt, men jag litar på min känsla och på människors goda vilja…!

Och Nelson Mandela var en stor dragningskraft på mig!

I somras gick jag en kurs i Dokumentärfilm på en folkhögskola i Skåne. När vi skulle presentera oss för de andra kursdeltagarna hörde jag mig själv säga att jag inte har gjort någon dokumentärfilm förut, men att jag ville lära mig för att jag ska åka till Afrika och göra en dokumentärfilm. Om vad visste jag inte då, bara att jag ville göra det..!

Jag har berättat förut om Percy. Hon var den första personen jag mötte på riktigt när jag började på Passop. Redan när vi pratade första dagen började jag förstå att hon kanske var orsaken till att jag åkt så långt bort. En alldeles speciell kontakt uppstod redan där och då. Hon är den person här som verkligen har fångat mitt hjärta och där kontakten känns som om den går bortom tid och rum. Jag har fängslats av hennes historia och av hennes både inre och yttre skönhet…!! Hon är en fantastisk person som bara kan sprida glädje och ljus omkring sig!

En dag berättade hon om sin vision för mig: hon vill utbilda sig till sjuksköterska, för att kunna göra verklig nytta för människor i praktiken. Hennes föräldrar dog när hon bara var 15 år p.g.a. bristande vård och bristande resurser i Zimbabwe. Sedan dess har hon klarat sig själv. Och hon har ju genom det hon varit med om en alldeles unik egen erfarenhet av sjukvården när den fungerar bra. Plastikkirurgerna har gjort ett jättebra arbete för att återskapa hennes vänstra ansiktshalva, men än återstår en eller ett par operationer för att hon skall bli ”färdigbehandlad”. Tack vare att hon figurerade i pressen efter dådet samlade allmänheten in pengar till henne som skulle betala sjukhuskostnaderna. Men nu är pengarna slut och det saknas ca100 000 ZaR för att hon skall kunna göra detta.

Hennes vision gjorde att jag började fundera på hur jag skulle kunna hjälpa henne…! En tanke är att jag ska starta en insamling i Sverige för hennes operationer. Jag tänker att om 100 av mina vänner kan tänka sig att avstå 500 kr av sin månadslön till förmån för Percy – då har vi nästan fått ihop hela summan! 100 000 Rand motsvarar ca 61 000 kr. För oss är 500 kr inte mycket, men för en lågavlönad Sydafrikan kan det motsvara en fjärdedel eller en femtedel av månadslönen…

Hur många av er som läser det här kan tänka sig detta???

En annan tanke var att jag ville hjälpa henne hitta stipendier att söka för att kunna studera till sjuksköterska utomlands, kanske i Sverige…

Medan jag satt och googlade på nätet och precis hade skickat ett mail till studievägledaren på Röda Korsets sjuksköterskeprogram, ropade Percy på mig. Hon ville visa vad hon just hittat på nätet: en tävling, där man genom att göra en film om sig själv skall berätta hur kvinnor kan förändra världen. Filmen ska handla om vilka utmaningar man stått inför och hur man har tacklat dem, samt hur man vill gå vidare för att förändra något i världen…
Vinner man får man 10 000 US dollar i pris, vilket motsvarar ca 62 000 kr…

Behöver jag säga mer…


I morgon börjar vi på allvar filma!





Celebrating a Life

11/12 2013

Idag har hela dagen handlat om den stora ceremonin på Green Point Stadium här i Kapstaden. Alla pratade om den och alla förberedde sig på olika vis. Jag började dagen med att försöka få ihop några extrabiljetter, eftersom det saknades två för mig. Alla som hann fick hämta ut max 5 st gratisbiljetter, vilket jag också gjorde. Men sedan lovade jag bort fler än jag hade, så ett tag var jag rätt stressad över detta. Igår var alla biljetter slut. Men jag ville ju inte att någon skulle behöva bli besviken, alla ville ju självklart gå eftersom detta är en historisk händelse! Till slut ordnade det sig efter lite trixande eftersom jag fick överta två biljetter av en annan svensk volontär, som inte skulle använda alla sina fem.

Kontoret stängde kl 13 denna dag, så vi som skulle iväg kunde ta bussen i god tid. Alla transportmedel (utom minibussarna) var gratis om man kunde visa upp biljett till evenemanget.

Värmen var tryckande, så det gällde att se till att dricka ordentligt under dagen. Grindarna öppnade kl 14.00 och programmet skulle starta kl 16.00. Vi kom dit ungefär halv tre och då var redan många människor på väg in på arenaområdet. Biljetterna var onumrerade, så om man kom tidigt kunde man få riktigt bra platser.

Under väntetiden före kl fyra kom människor i en strid ström. Stämningen var hög redan från början och många dansade och sjöng överallt runt omkring oss!

Programmet under kvällen var varierat, med olika tal, både av borgmästaren i Kapstaden (Helen Zille från Democratic Alliance), andra medfångar till Mandela och sådana jag inte vet vilka de var…

 "I will never forget how proud Madiba was and his beautiful smile," sa den förre kaptenen för World Cup Springbok rugby team, Francois Pienaar! Applåderna oct hyllningsropen var enorma oct ville aldrig ta slut!

Internationella artister som Annie Lennox och Johnny Clegg uppträdde varvat med många andra olika kända lokala artister.

Stämningen var riktigt hög och hela publikhavet gungade när människor sjöng, dansade och gjorde vågen i sina hyllningar till Madiba, the father of the nation! Det var fantastiskt att få vara med om allt detta och jag kände mig fylld av en otrolig glädje av att få dela känslorna och den här tiden med så många människor här i Kapstaden!

Det kändes helt rätt att i stället för tung sorg få uttrycka så mycket glädje över det liv som har levts och över den ande som fått sprida sig till så många!!!

Så här vill jag också ha det när jag en gång dör… en hyllning över livet man levt och en hyllning till den ande som ska leva vidare!!!


Long live the Spirit of Nelson Mandela!!!













Human Rights

10/12 2013
En internationell konferens för Human Rights pågår just nu i Kapstaden. Med anledning av den var det idag en stor demonstration och protester mot att regeringen inte gör tillräckligt för att arbeta för allas lika rättigheter till liv och hälsa. Det var massor med folk där och några av oss på Passop åkte dit för att stödja dem.

Jag kom dit precis när demonstrationerna började utanför kongresshallen och kunde följa allt från nära håll. Det är fantastiskt att vara nära alla dessa människor som verkligen har något att kämpa mot på riktigt: ett samhälle med stor komplexitet, enorm arbetslöshet, mycket främlingsfientlighet och segregering (trots att det gått 20 år sedan apartheid avskaffades), ett fortfarande väldigt ojämnlikt samhälle när det gäller genusfrågor, mycket fördomar vad gäller LGBTI (Lesbian/Gay/Bisexual/Transgender/Intersexual) och en mycket ojämnlik tillgång till utbildning och bra sjukvård för alla! Fortfarande saknas mediciner för HIV-positiva eller finns bara för dem med tillräckligt med pengar. Samhället är korrupt och det finns inre spänningar och konflikter i de två största partierna ANC och Demokratisk Alliance.

Trots det tunga liv många kvinnor lever: som ensamförsörjande till flera barn, många HIV-smittade, många kanske dessutom är invandrare och har en näst intill omöjlig livssituation – så ser man ändå oftast alla dessa människor le, skratta, skoja, dansa och sjunga tillsammans! Jag kan känna en otroligt stark energi strömma ut ifrån dem när de samlas för att göra något tillsammans – vare sig det handlar om att protestera mot orättvisor eller hylla Nelson Mandela vid hans bortgång. Samma oerhörda livsglädje och samma levande kraft!! Man kan inte undgå att bli berörd och ryckas med…! Man kan inte låta bli att känna kärlek…för det är vad man möts av var man än är..!


Man kan inte låta bli att buga för dem!










söndag 8 december 2013

De handikappade barnen

7/12 2013

Dagarna är så intensiva och fulla av händelser och aktiviteter så det är svårt att hinna skriva. Vill ju så gärna dela med mig av livet här nere på den här sidan av jordklotet…. men nu ligger jag efter! Tur att jag fotograferar så mycket, det hjälper minnet! men än har jag inte lyckats få in några foton här på bloggen.... fattar inte varför det inte fungerar....

Idag skulle vår fest för de handikappade flyktingbarnen och deras föräldrar äga rum.
Kl. 9 i mötte jag Percy, Anthony och Eunice på Passop. Vi förberedde allt, handlade det sista, plockade fram och fördelade förtäringen på papperstallrikar. De första föräldrarna kom med sina barn redan runt halv tio. Sedan droppade det in folk och barn hela tiden till ungefär kvart över tio. Då kunde vi räkna in nästan 40 personer, som alla fick tränga ihop sig i vårt lilla väntrum. Senare skulle det droppa in minst 10 personer till… Totalt med oss på Passop var vi mer än 60 personer där. Alla fick plats och alla fick något att äta och dricka. Barnen var mellan 2 år och 15 år, några ganska lindrigt handikappade och andra med lite svårare handikapp. Två satt i rullstol och en hade Downs syndrom. Barnen satt med sina mammor (för papporna var inte närvarande….) så detta blev en sorts ”kvinnodag” kan man säga – och de var otroligt stillsamma och lite blyga. Men de tittade med stora ögon på allt som hände och det var rörande att se hur lite de behövde för att lysa upp i stora leenden!! 

Med mina svenska mått var det vi kunde ge dessa barn och deras mammor denna dag inte mycket att tala om....    Men skenet bedrog skulle jag erfara allt eftersom dagen gick.  Vi hälsade alla välkomna och jag sjöng några enkla barnvisor med rörelser till med alla, både vuxna och barn. De tyckte det var roligt att lära sig de svenska orden och även fast inte så många av barnen kunde vara med och sjunga tyckte de att det var roligt. Sedan delade vi ut dryck och förtäring (kakor, godis, chips och smörgåsar). Trots det trånga utrymmet gick det bra. Vi sjöng ytterligare lite mer och Passops ”boss” uppmuntrade sedan alla genom att tala om vilket stort arbete dessa kvinnor gör varje dag med sina handikappade barn! Han jämförde tom med Mandelas 27 år i fängelse och menade att de utmaningar de här kvinnorna står inför hela tiden varje dag – kanske på sätt och vis är ännu svårare än de Mandela stod inför i fängelset! Att med så små medel och sådan otrygghet i tillvaron, i främmande land och med frånvarande pappor som inte tar sitt ansvar - ändå kunna ge barnen den kärlek de behöver är en enormt stor bedrift, som varje kvinna där i rummet skulle vara stolt över! Jag kände mig rörd över det han sa och såg att kvinnorna faktiskt tog till sig berömmet och den uppmuntran de fick!  


Slutligen delade vi ut de kassar vi packat dagen innan så att var och en fick en påse med kläder skor. Kläderna i dessa påsar är sådana som ingen svensk skulle vilja sätta på sig; begagnade och ibland trasiga, blandade storlekar färger och former – men för dessa människor var det välkomna gåvor! Fler mammor reste sig upp och tackade för den här dagen och uttryckte stor glädje och tacksamhet över den hjälp och den vänlighet de fick.

Mer mat serverades (skänkt från olika ställen) och barnen fick lite enkla plastleksaker som gåva (också skänkta). Alla var nöjda med dagen då de sista lämnade Passop runt kl. 13, inklusive Eunice, som var projektledaren för alltihop. Nästan alla i personalen på Passop var där, även männen, vilket var jättekul tyckte jag. Alla känner verkligen att de jobbar i ett team och de försöker leva som de lär!! Återigen känner jag mig ödmjuk inför deras vilja att göra gott och deras förmåga att trolla med ingenting!
Och alla skrattar och är otroligt vänliga mot alla!!!

Fasen, vad jag lär mig mycket av dem!!

På kvällen var det Braai hos några på Southern Ambition. Det var 3 år sedan organisationen bildades och detta ville man fira med en Braai. Jättetrevligt att träffa alla igen och jag känner mig verkligen som en del av gänget, trots åldersskillnaden! De är underbart gulliga och trevliga och jag hade flera intressanta samtal med olika personer.

Tog till slut rätt trött en taxi hem och sitter nu och skriver detta kl 22.30.
Ute hör jag ljud från lördagskvällens olika tillställningar…musik….sorl….prat i fjärran…tecken på liv…


Kram och god natt!