1/12 2013
Varje dag lär jag mig nya
saker här!! Och så länge jag lär mig något nytt utvecklas jag och då är jag
nöjd! Om ingen utveckling sker i mitt liv tappar jag styrfart och det känns
som om jag kvävs…
Idag har jag lärt mig lite om
”African time” och om kyrkliga utflykter ihop med 40 Zimbabweaner.
Det började med att jag
skulle möta Tendai kl 9.30 för att åka med tåget till Wynberg, där vi skulle
sammanstråla med resten av den Zimbabwiska methodistiska församlingsgruppen kl
10.00, för att ha ”Braai”.
Kl 9.20 ringer Tendai och
säger att hon missat tåget. Nästa tåg ska gå förbi min station kl 10.10. Okej.
Jag går ner till stationen kl 10.00 och sätter mig och väntar. Kl 10.20 ringer
Tendai och säger att tåget inte har gått än. Hon tror att det kommer förbi mig
tjugo i elva... Okej. Lite väntan har väl aldrig skadat någon..! Klockan kvart
i elva ringer hon igen och säger att nu är hon på väg på tåget. Ungefär kl
11.00 rullar tåget in på min station och vi är framme i Wynberg 15 minuter
senare. På mötesplatsen står alla kvar och pratar och skrattar och äter lite av
matsäcken ståendes utanför en affär – som om ingen tid existerade! Vi hälsar
och folk kommer även efter oss… Där står vi i säkert 45 minuter och väntar...
på att en minibuss ska hämta upp oss. När den väl kommer ryms ju inte alla
förstås…vi är ju ca 40 personer inklusive en massa små barn. Även fast de
trycker in så många så att en del måste sitta i knät och några står
ihoptryckta…
Vi får ta minibussen nästa vända när den kommer tillbaka igen. Mer väntan utanför affären i säkert 25 minuter! Färden går sen till en stor park i närheten och den är redan fylld av en massa ”Braaiande” sällskap. Detta verkar vara söndagsnöjet för många. Man åker ut någonstans med familj, släkt och vänner och grillar vid färdiggjorda grillplatser (finns massor), leker och umgås.
Vi får ta minibussen nästa vända när den kommer tillbaka igen. Mer väntan utanför affären i säkert 25 minuter! Färden går sen till en stor park i närheten och den är redan fylld av en massa ”Braaiande” sällskap. Detta verkar vara söndagsnöjet för många. Man åker ut någonstans med familj, släkt och vänner och grillar vid färdiggjorda grillplatser (finns massor), leker och umgås.
Mitt sällskap gjorde
likadant. Grabbarna grillade och kvinnorna satt i skuggan under ett stort träd.
Några lekte med barnen.
Fridfullt. Grillandet tog väldigt lång tid, så jag hann gå en promenad runt parken med en kvinna i sällskapet, som berättade sin historia för mig medan vi gick:
Fridfullt. Grillandet tog väldigt lång tid, så jag hann gå en promenad runt parken med en kvinna i sällskapet, som berättade sin historia för mig medan vi gick:
Hon var gift i Zimbabwe och
hade två barn. Det levde ett bra liv, hade hus och bil och arbetade tillsammans
i eget företag med någon typ av IT. Plötsligt dog hennes man när hon var 32
år och barnen 3 och 10 år gamla. Då började makens bröder trakassera henne, för
de ville ha allt som brodern hade. De fortsatte med trakasserierna tills
kvinnan inte orkade mer… Hon blev tvungen att lämna allt, huset, bilen och allt
de ägde. Hon hade bara kläderna hon hade på sig, bröderna tog allt!
Kvinnan tog barnen med sig
och flyttade in till sina föräldrar. Men efter två år måste hon lämna
barnen hos dem och ta sig till Sydafrika, för att försöka få jobb så att hon
kunde försörja familjen där hemma. Barnen bor kvar hos morföräldrarna men kommer
till sin mamma på skolloven. I Kapstaden får kvinnan ta de jobb som erbjuds,
just nu jobbar hon som ”Nanny” till en 6-månaders baby. Hon är utbildad och har
i hemlandet arbetat med olika saker, bl.a. social councelling. Det märks att
hon är medveten, skärpt och utbildad, men hon säger att man vänjer sig…! Livet
är svårt säger hon, men hon skrattar mycket ändå!
Jag känner mig ödmjuk!
Vi väntar länge i skuggan
under trädet och till slut är köttet färdiggrillat. Några kvinnor går runt och
bjuder alla på bröd, köttbitar, korvbitar och sallad. Dryck finns i mängder
till alla och även chips. Barnen är ganska tysta och leker väldigt snällt eller
sitter och tittar med stora ögon. Efter att vi ätit tar en kvinna, med en baby
på ryggen, ordet. Hon reser sig och pratar till alla och säger att alla måste
presentera sig. Jag vet inte om det gör det för min skull eller om detta är
något som ingår som en normal del av liknande utflykter. Alla kanske inte
känner alla slår det mig plötsligt. Så en efter en måste resa sig upp och säga
sitt namn – men de måste också tala om ifall de är singel eller gift eller har
en relation och om de har några barn! En del berättar också ifall de gärna vill
träffa en partner eller om de är nöjda med att vara singlar. Allt under
högljudda kommentarer och mycket skratt ifrån de andra! Det är bara jag och en
kvinna till som har barnbarn. Jag tror att jag kanske är äldst av allihop.
Nu börjar en ny fas av den
här utflykten. Eftersom solen har flyttat på sig och det inte längre är skugga
där vi satt flyttar jag på mig en liten bit in i skuggan igen. De andra sitter
kvar och jag kan betrakta vad som sker på lite avstånd. Utan att förstå allt de
säger (de blandar engelska med Shona, som är det officiella språket i Zimbabwe, lite hur som helst) så förstår
jag ändå att det nu pågår ett sorts debattforum. Någon har tagit upp ett ämne –
som handlar om hur en skild kvinna (eller en änka) ska hantera situationen om
hon möter en ny man. Hur ska hon förhålla sig till hans barn, om han har några,
och till hans före detta fru, om han har en sån. Diskussionen är livlig och
alla vill säga något och jag förstår att meningarna går isär. Någon tycker att
hon borde inrätta ett sovrum i huset åt den förra frun, så att den förra frun
får ta hand om sina egna barn och den nya frun slipper det..! Fler ämnen
diskuteras, t.ex. hur gifta kvinnor känner sig hotade om en ogift kvinna pratar
med deras man. Hur hanterar man den situationen??
Sedan är det männens tur att
ta upp olika dilemman, som sedan diskuteras av alla. Detta pågår säkert mer än
en timme och avslutas med en gemensam bön.
Vi packar ihop och trycker
in oss i nu två överfulla minibussar, som tar mig ända hem.
Trött, men nöjd över alla
nya intryck och erfarenheter, sitter jag nu med ett glas vin och reflekterar
över begrepp som ödmjukhet, förnöjsamhet, glädje, struggle for life, hopp och
tro. Dessa människor bär alla på en historia värd att berättas… jag försöker
vara en liten röst som bär historian vidare…
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera