"Braai"

1/12 2013

Varje dag lär jag mig nya saker här!! Och så länge jag lär mig något nytt utvecklas jag och då är jag nöjd! Om ingen utveckling sker i mitt liv tappar jag styrfart och det känns som om jag kvävs…

Idag har jag lärt mig lite om ”African time” och om kyrkliga utflykter ihop med 40 Zimbabweaner.

Det började med att jag skulle möta Tendai kl 9.30 för att åka med tåget till Wynberg, där vi skulle sammanstråla med resten av den Zimbabwiska methodistiska församlingsgruppen kl 10.00, för att ha ”Braai”.

Kl 9.20 ringer Tendai och säger att hon missat tåget. Nästa tåg ska gå förbi min station kl 10.10. Okej. Jag går ner till stationen kl 10.00 och sätter mig och väntar. Kl 10.20 ringer Tendai och säger att tåget inte har gått än. Hon tror att det kommer förbi mig tjugo i elva... Okej. Lite väntan har väl aldrig skadat någon..! Klockan kvart i elva ringer hon igen och säger att nu är hon på väg på tåget. Ungefär kl 11.00 rullar tåget in på min station och vi är framme i Wynberg 15 minuter senare. På mötesplatsen står alla kvar och pratar och skrattar och äter lite av matsäcken ståendes utanför en affär – som om ingen tid existerade! Vi hälsar och folk kommer även efter oss… Där står vi i säkert 45 minuter och väntar... på att en minibuss ska hämta upp oss. När den väl kommer ryms ju inte alla förstås…vi är ju ca 40 personer inklusive en massa små barn. Även fast de trycker in så många så att en del måste sitta i knät och några står ihoptryckta… 




Vi får ta minibussen nästa vända när den kommer tillbaka igen. Mer väntan utanför affären i säkert 25 minuter! Färden går sen till en stor park i närheten och den är redan fylld av en massa ”Braaiande” sällskap. Detta verkar vara söndagsnöjet för många. Man åker ut någonstans med familj, släkt och vänner och grillar vid färdiggjorda grillplatser (finns massor), leker och umgås.

Mitt sällskap gjorde likadant. Grabbarna grillade och kvinnorna satt i skuggan under ett stort träd. Några lekte med barnen.

Fridfullt. Grillandet tog väldigt lång tid, så jag hann gå en promenad runt parken med en kvinna i sällskapet, som berättade sin historia för mig medan vi gick:

Hon var gift i Zimbabwe och hade två barn. Det levde ett bra liv, hade hus och bil och arbetade tillsammans i eget företag med någon typ av IT. Plötsligt dog hennes man när hon var 32 år och barnen 3 och 10 år gamla. Då började makens bröder trakassera henne, för de ville ha allt som brodern hade. De fortsatte med trakasserierna tills kvinnan inte orkade mer… Hon blev tvungen att lämna allt, huset, bilen och allt de ägde. Hon hade bara kläderna hon hade på sig, bröderna tog allt!

Kvinnan tog barnen med sig och flyttade in till sina föräldrar. Men efter två år måste hon lämna barnen hos dem och ta sig till Sydafrika, för att försöka få jobb så att hon kunde försörja familjen där hemma. Barnen bor kvar hos morföräldrarna men kommer till sin mamma på skolloven. I Kapstaden får kvinnan ta de jobb som erbjuds, just nu jobbar hon som ”Nanny” till en 6-månaders baby. Hon är utbildad och har i hemlandet arbetat med olika saker, bl.a. social councelling. Det märks att hon är medveten, skärpt och utbildad, men hon säger att man vänjer sig…! Livet är svårt säger hon, men hon skrattar mycket ändå!

Jag känner mig ödmjuk!

Vi väntar länge i skuggan under trädet och till slut är köttet färdiggrillat. Några kvinnor går runt och bjuder alla på bröd, köttbitar, korvbitar och sallad. Dryck finns i mängder till alla och även chips. Barnen är ganska tysta och leker väldigt snällt eller sitter och tittar med stora ögon. Efter att vi ätit tar en kvinna, med en baby på ryggen, ordet. Hon reser sig och pratar till alla och säger att alla måste presentera sig. Jag vet inte om det gör det för min skull eller om detta är något som ingår som en normal del av liknande utflykter. Alla kanske inte känner alla slår det mig plötsligt. Så en efter en måste resa sig upp och säga sitt namn – men de måste också tala om ifall de är singel eller gift eller har en relation och om de har några barn! En del berättar också ifall de gärna vill träffa en partner eller om de är nöjda med att vara singlar. Allt under högljudda kommentarer och mycket skratt ifrån de andra! Det är bara jag och en kvinna till som har barnbarn. Jag tror att jag kanske är äldst av allihop.

Nu börjar en ny fas av den här utflykten. Eftersom solen har flyttat på sig och det inte längre är skugga där vi satt flyttar jag på mig en liten bit in i skuggan igen. De andra sitter kvar och jag kan betrakta vad som sker på lite avstånd. Utan att förstå allt de säger (de blandar engelska med Shona, som är det officiella språket i Zimbabwe, lite hur som helst) så förstår jag ändå att det nu pågår ett sorts debattforum. Någon har tagit upp ett ämne – som handlar om hur en skild kvinna (eller en änka) ska hantera situationen om hon möter en ny man. Hur ska hon förhålla sig till hans barn, om han har några, och till hans före detta fru, om han har en sån. Diskussionen är livlig och alla vill säga något och jag förstår att meningarna går isär. Någon tycker att hon borde inrätta ett sovrum i huset åt den förra frun, så att den förra frun får ta hand om sina egna barn och den nya frun slipper det..! Fler ämnen diskuteras, t.ex. hur gifta kvinnor känner sig hotade om en ogift kvinna pratar med deras man. Hur hanterar man den situationen??

Sedan är det männens tur att ta upp olika dilemman, som sedan diskuteras av alla. Detta pågår säkert mer än en timme och avslutas med en gemensam bön.

Vi packar ihop och trycker in oss i nu två överfulla minibussar, som tar mig ända hem.

Trött, men nöjd över alla nya intryck och erfarenheter, sitter jag nu med ett glas vin och reflekterar över begrepp som ödmjukhet, förnöjsamhet, glädje, struggle for life, hopp och tro. Dessa människor bär alla på en historia värd att berättas… jag försöker vara en liten röst som bär historian vidare…