De handikappade barnen

7/12 2013

Dagarna är så intensiva och fulla av händelser och aktiviteter så det är svårt att hinna skriva. Vill ju så gärna dela med mig av livet här nere på den här sidan av jordklotet…. men nu ligger jag efter! Tur att jag fotograferar så mycket, det hjälper minnet! men än har jag inte lyckats få in några foton här på bloggen.... fattar inte varför det inte fungerar....

Idag skulle vår fest för de handikappade flyktingbarnen och deras föräldrar äga rum.

Kl. 9 i mötte jag Percy, Anthony och Eunice på Passop. Vi förberedde allt, handlade det sista, plockade fram och fördelade förtäringen på papperstallrikar. De första föräldrarna kom med sina barn redan runt halv tio. Sedan droppade det in folk och barn hela tiden till ungefär kvart över tio. Då kunde vi räkna in nästan 40 personer, som alla fick tränga ihop sig i vårt lilla väntrum. Senare skulle det droppa in minst 10 personer till… Totalt med oss på Passop var vi mer än 60 personer där. Alla fick plats och alla fick något att äta och dricka. Barnen var mellan 2 år och 15 år, några ganska lindrigt handikappade och andra med lite svårare handikapp. Två satt i rullstol och en hade Downs syndrom. Barnen satt med sina mammor (för papporna var inte närvarande….) så detta blev en sorts ”kvinnodag” kan man säga – och de var otroligt stillsamma och lite blyga. Men de tittade med stora ögon på allt som hände och det var rörande att se hur lite de behövde för att lysa upp i stora leenden!! 

Med mina svenska mått var det vi kunde ge dessa barn och deras mammor denna dag inte mycket att tala om....    Men skenet bedrog skulle jag erfara allt eftersom dagen gick.  Vi hälsade alla välkomna och jag sjöng några enkla barnvisor med rörelser till med alla, både vuxna och barn. De tyckte det var roligt att lära sig de svenska orden och även fast inte så många av barnen kunde vara med och sjunga tyckte de att det var roligt. Sedan delade vi ut dryck och förtäring (kakor, godis, chips och smörgåsar). Trots det trånga utrymmet gick det bra. Vi sjöng ytterligare lite mer och Passops ”boss” uppmuntrade sedan alla genom att tala om vilket stort arbete dessa kvinnor gör varje dag med sina handikappade barn! Han jämförde tom med Mandelas 27 år i fängelse och menade att de utmaningar de här kvinnorna står inför hela tiden varje dag – kanske på sätt och vis är ännu svårare än de Mandela stod inför i fängelset! Att med så små medel och sådan otrygghet i tillvaron, i främmande land och med frånvarande pappor som inte tar sitt ansvar - ändå kunna ge barnen den kärlek de behöver är en enormt stor bedrift, som varje kvinna där i rummet skulle vara stolt över! Jag kände mig rörd över det han sa och såg att kvinnorna faktiskt tog till sig berömmet och den uppmuntran de fick!  

Slutligen delade vi ut de kassar vi packat dagen innan så att var och en fick en påse med kläder skor. Kläderna i dessa påsar är sådana som ingen svensk skulle vilja sätta på sig; begagnade och ibland trasiga, blandade storlekar färger och former – men för dessa människor var det välkomna gåvor! Fler mammor reste sig upp och tackade för den här dagen och uttryckte stor glädje och tacksamhet över den hjälp och den vänlighet de fick.

Mer mat serverades (skänkt från olika ställen) och barnen fick lite enkla plastleksaker som gåva (också skänkta). Alla var nöjda med dagen då de sista lämnade Passop runt kl. 13, inklusive Eunice, som var projektledaren för alltihop. Nästan alla i personalen på Passop var där, även männen, vilket var jättekul tyckte jag. Alla känner verkligen att de jobbar i ett team och de försöker leva som de lär!! Återigen känner jag mig ödmjuk inför deras vilja att göra gott och deras förmåga att trolla med ingenting!

Och alla skrattar och är otroligt vänliga mot alla!!!

Fasen, vad jag lär mig mycket av dem!!

På kvällen var det Braai hos några på Southern Ambition. Det var 3 år sedan organisationen bildades och detta ville man fira med en Braai. Jättetrevligt att träffa alla igen och jag känner mig verkligen som en del av gänget, trots åldersskillnaden! De är underbart gulliga och trevliga och jag hade flera intressanta samtal med olika personer.

Tog till slut rätt trött en taxi hem och sitter nu och skriver detta kl 22.30.
Ute hör jag ljud från lördagskvällens olika tillställningar…musik….sorl….prat i fjärran…tecken på liv…

Kram och god natt!