SALO

Mulet ute. Dom som varit här ett tag säger att i Cape Town kan man få uppleva fyra årstider på en och samma dag. Vädret kan växla ganska fort alltså. Fast om man är van vid svenskt klimat tycker man att detta är ”just a piece of cake” faktiskt!

På kontoret dök det upp en ny tjej idag, en ung, trevlig fransyska som varit här sedan i augusti. Hon kommer från Korsica och har studerat juridik och gör nu någon sorts slutlig praktik/studie i Sydafrika. Att jag inte träffat henne tidigare beror på att hon varit ledig en kort tid. Hon gör ungefär samma sak som jag gör på kontoret, dvs hjälper till med olika saker beroende på vad som behövs.

Började dagen med en intervju av en kvinna från Zimbabwe och fortsatte sedan med att fylla på listan med namn från igår.

På eftermiddagen åkte vi nästan allihop in till stan med bussen för att vara med på ett seminarium om Madagaskar, anordnat av en organisation som heter SALO (South African Liaison Office). 


Det är en organisation som arbetar med och medverkar till att försöka skapa fred och säkerhet för civila samhällen, genom att främja och underlätta dialog och samsyn mellan nationella, regionala och internationella aktörer. Fokus är länder i södra afrika, särskilt Zimbabwe och Swaziland men även numer också t.ex. på Afrikas Horn, the Great Lakes Region (dvs Burundi, Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda och the Democratic Republic of Congo).

Olof Palme International Center, SIDA och Svenska ambassaden stöder organisationen och den svenske fd ambassadören Sten Rylander är en av styrelsemedlemmarna.

Och idag handlade det om situationen på Madagaskar. Väldigt intressant att få höra mer om ett land jag inte visste nästan någonting alls om innan. Kunniga personer berättade och sedan var det frågestund.

Efteråt bjöds vi på en överraskande och dignande buffé, vilket gjorde att jag definitivt inte behöver äta någon mer mat idag!

Dagens reflektion handlar om hängivenhet! Vad många otroligt kloka, professionella och hängivna människor som arbetar för det goda det finns! Jag möter dem överallt där jag vandrar fram och det ger mig hopp och tröst i en värld som på många sätt ändå har blivit rätt trasig..!

En helt vanlig dag

Även i Kapstaden finns det vanliga dagar

Vaknade tidigt av solen som värmde bakom de fördragna gardinerna. Kände mig rätt utsövd så jag gick upp, duschade, pysslade, läste, kollade FaceBook mm. Har bestämt mig för att börja med 5:2-dieten medan jag är här nere, få se hur nu det går! Eftersom jag fick plats i packningen med åtminstone några iTrim-produkter funkar det ganska bra i början i alla fall. Så min frukost fick bli en mugg iTrim-choklad (den är jättegod!) och en kopp thé. Skönt att kunna ta det lugnt på morgonen och att det är ljust länge innan jag ska gå. Jag njuter så otroligt mycket av det!

Tog kvart i tio-tåget som vanligt till Wynberg och där var det som vanligt livlig handel på trottoarerna redan. Värmen var påtaglig redan kl 10, så detta skulle bli en riktigt het dag. På kontoret satt som vanligt redan Tendai, Bernard, Anthony, Nomki, Percy och Koko. Idag behövde Koko hjälp med att sammanställa listor på alla nykomna flyktingar under året, namn, land de kommer ifrån, ålder och datum när de kom. Alla utom de från Malawi (vilka är de flesta!). Listorna skulle skickas till immigrationsmyndigheten omgående som ”bevis” på hur många som kommer via Passop. Myndigheterna har stoppat alla ansökningar från Malawi (av någon anledning som jag ännu inte har förstått) men alla andra prövas fortfarande.

Percy och jag hjälptes åt att skriva in alla namn i excelark. Varför de inte skriver in dem direkt i excel vet jag inte…! Måste fråga dem om det….

En anledning kan vara att klienten behöver ha ett papper i handen med sig ifrån kontoret. Och att det kanske inte finns datorer så det räcker till alla… Men det borde underlätta administrationen om man samtidigt som man skriver ner uppgifterna på ett papper också skriver in dem i excel….

Satt i flera timmar och arbetade med att skriva in namnen medan värmen blev allt påtagligare i vårt rum uppe under taket. Fläkten fungerade inte och någon air-conditioner finns inte. Lunchen åt jag vid skrivbordet precis som de andra och när jag skrivit in drygt 100 namn orkade jag inte mer utan packade ihop och gick.

Tog en runda i det lilla köpcentrumet innan jag som vanligt tog tåget kl 16 till Rondebosch. Gick in på Southern Ambitions kontor och betalade depositionen för Garden Route-turen senare i december. Roligt att se de glada tjejerna på kontoret!

Strosade hem och stannande inne resten av kvällen. Åt en iTrim-soppa, surfade och läste i min bok. Kände mig lite ensam… men tänkte på hur många det finns som alltid känner sig ensamma! Som inte har nån...

eller något! 

Ingen familj, inget jobb, ingen bostad, inget land…!

En helt vanlig dag…

"Braai"

1/12 2013

Varje dag lär jag mig nya saker här!! Och så länge jag lär mig något nytt utvecklas jag och då är jag nöjd! Om ingen utveckling sker i mitt liv tappar jag styrfart och det känns som om jag kvävs…

Idag har jag lärt mig lite om ”African time” och om kyrkliga utflykter ihop med 40 Zimbabweaner.

Det började med att jag skulle möta Tendai kl 9.30 för att åka med tåget till Wynberg, där vi skulle sammanstråla med resten av den Zimbabwiska methodistiska församlingsgruppen kl 10.00, för att ha ”Braai”.

Kl 9.20 ringer Tendai och säger att hon missat tåget. Nästa tåg ska gå förbi min station kl 10.10. Okej. Jag går ner till stationen kl 10.00 och sätter mig och väntar. Kl 10.20 ringer Tendai och säger att tåget inte har gått än. Hon tror att det kommer förbi mig tjugo i elva... Okej. Lite väntan har väl aldrig skadat någon..! Klockan kvart i elva ringer hon igen och säger att nu är hon på väg på tåget. Ungefär kl 11.00 rullar tåget in på min station och vi är framme i Wynberg 15 minuter senare. På mötesplatsen står alla kvar och pratar och skrattar och äter lite av matsäcken ståendes utanför en affär – som om ingen tid existerade! Vi hälsar och folk kommer även efter oss… Där står vi i säkert 45 minuter och väntar... på att en minibuss ska hämta upp oss. När den väl kommer ryms ju inte alla förstås…vi är ju ca 40 personer inklusive en massa små barn. Även fast de trycker in så många så att en del måste sitta i knät och några står ihoptryckta… 




Vi får ta minibussen nästa vända när den kommer tillbaka igen. Mer väntan utanför affären i säkert 25 minuter! Färden går sen till en stor park i närheten och den är redan fylld av en massa ”Braaiande” sällskap. Detta verkar vara söndagsnöjet för många. Man åker ut någonstans med familj, släkt och vänner och grillar vid färdiggjorda grillplatser (finns massor), leker och umgås.

Mitt sällskap gjorde likadant. Grabbarna grillade och kvinnorna satt i skuggan under ett stort träd. Några lekte med barnen.

Fridfullt. Grillandet tog väldigt lång tid, så jag hann gå en promenad runt parken med en kvinna i sällskapet, som berättade sin historia för mig medan vi gick:

Hon var gift i Zimbabwe och hade två barn. Det levde ett bra liv, hade hus och bil och arbetade tillsammans i eget företag med någon typ av IT. Plötsligt dog hennes man när hon var 32 år och barnen 3 och 10 år gamla. Då började makens bröder trakassera henne, för de ville ha allt som brodern hade. De fortsatte med trakasserierna tills kvinnan inte orkade mer… Hon blev tvungen att lämna allt, huset, bilen och allt de ägde. Hon hade bara kläderna hon hade på sig, bröderna tog allt!

Kvinnan tog barnen med sig och flyttade in till sina föräldrar. Men efter två år måste hon lämna barnen hos dem och ta sig till Sydafrika, för att försöka få jobb så att hon kunde försörja familjen där hemma. Barnen bor kvar hos morföräldrarna men kommer till sin mamma på skolloven. I Kapstaden får kvinnan ta de jobb som erbjuds, just nu jobbar hon som ”Nanny” till en 6-månaders baby. Hon är utbildad och har i hemlandet arbetat med olika saker, bl.a. social councelling. Det märks att hon är medveten, skärpt och utbildad, men hon säger att man vänjer sig…! Livet är svårt säger hon, men hon skrattar mycket ändå!

Jag känner mig ödmjuk!

Vi väntar länge i skuggan under trädet och till slut är köttet färdiggrillat. Några kvinnor går runt och bjuder alla på bröd, köttbitar, korvbitar och sallad. Dryck finns i mängder till alla och även chips. Barnen är ganska tysta och leker väldigt snällt eller sitter och tittar med stora ögon. Efter att vi ätit tar en kvinna, med en baby på ryggen, ordet. Hon reser sig och pratar till alla och säger att alla måste presentera sig. Jag vet inte om det gör det för min skull eller om detta är något som ingår som en normal del av liknande utflykter. Alla kanske inte känner alla slår det mig plötsligt. Så en efter en måste resa sig upp och säga sitt namn – men de måste också tala om ifall de är singel eller gift eller har en relation och om de har några barn! En del berättar också ifall de gärna vill träffa en partner eller om de är nöjda med att vara singlar. Allt under högljudda kommentarer och mycket skratt ifrån de andra! Det är bara jag och en kvinna till som har barnbarn. Jag tror att jag kanske är äldst av allihop.

Nu börjar en ny fas av den här utflykten. Eftersom solen har flyttat på sig och det inte längre är skugga där vi satt flyttar jag på mig en liten bit in i skuggan igen. De andra sitter kvar och jag kan betrakta vad som sker på lite avstånd. Utan att förstå allt de säger (de blandar engelska med Shona, som är det officiella språket i Zimbabwe, lite hur som helst) så förstår jag ändå att det nu pågår ett sorts debattforum. Någon har tagit upp ett ämne – som handlar om hur en skild kvinna (eller en änka) ska hantera situationen om hon möter en ny man. Hur ska hon förhålla sig till hans barn, om han har några, och till hans före detta fru, om han har en sån. Diskussionen är livlig och alla vill säga något och jag förstår att meningarna går isär. Någon tycker att hon borde inrätta ett sovrum i huset åt den förra frun, så att den förra frun får ta hand om sina egna barn och den nya frun slipper det..! Fler ämnen diskuteras, t.ex. hur gifta kvinnor känner sig hotade om en ogift kvinna pratar med deras man. Hur hanterar man den situationen??

Sedan är det männens tur att ta upp olika dilemman, som sedan diskuteras av alla. Detta pågår säkert mer än en timme och avslutas med en gemensam bön.

Vi packar ihop och trycker in oss i nu två överfulla minibussar, som tar mig ända hem.

Trött, men nöjd över alla nya intryck och erfarenheter, sitter jag nu med ett glas vin och reflekterar över begrepp som ödmjukhet, förnöjsamhet, glädje, struggle for life, hopp och tro. Dessa människor bär alla på en historia värd att berättas… jag försöker vara en liten röst som bär historian vidare…

Hike

30/11 2013
Idag skulle pappa ha fyllt 95 år! Tänker på honom och på alla födelsedagar vi firade hemma på Tavelsjövägen tillsammans med familjens alla vänner. När pappa fyllde år startade advent på riktigt!

Jag startade den här dagen, den sista i november, med en hike i bergen i Taffelbergets Nationalpark. Nationalparken är enorm och består av flera reservat, bl.a. Silvermine, som vi vandrade i idag. Vi var ute ca tre timmar och tog oss upp på 700 m höjd ungefär. Jag hade sällskap med ett trevligt svenskt par som bor här i Cape Town. De brukar ofta vandra på helgerna och kände väl till området. Vi hade lite otur med vädret, för idag hängde dimman (eller kanske molnen) tung över bergstopparna och man hade över huvud taget ingen sikt. Vid klart väder kan man annars se en fantastisk utsikt över hav och berg! Jag får försöka komma tillbaka igen, det finns ju tid till det! Det var i vilket fall som helst oerhört härligt att komma ut i naturen och få röra sig ordentligt. Det blir ju inte så mycket motion i veckorna – jag som är van att promenera 6–7 kilometer om dagen hemma!

Floran här är väldigt rik och varierande, faktiskt t.o.m artrikast i världen påstod mina färdkamrater..! Pelargonerna härstammar från det här området och vi såg många vilda blommande varianter i olika färger och storlekar. Många växter liknar de vi har hemma, men en del är helt nya för mig och ser annorlunda ut. Terrängen liknade ändå lite grann den svenska fjällvärlden. Fast utan fjällbjörkar och med sand under fötterna på stigarna.

Efter vandringen tog mina nya vänner med mig till ett otroligt mysigt café och matställe i ett samhälle som heter Kalk Bay och som ligger vid havet lite norr om Fish Hoek. Dimman lättade och nu hade vi fin utsikt upp över bergen vi nyss vandrat på. Hemfärden gick på de vindlande vägarna genom vindistrikten närmast Cape Town.

Hemma väntade en flytt till en annan lägenhet i samma studentkomplex. Jag fick hjälp att flytta ner mina saker – men lägenheten där var inte alls lika trevlig! Luktade mögel och mitt rum var mycket mindre… Kände mig inte alls bekväm… vilket resulterade i att jag kunde flytta tillbaka alla saker till mitt gamla rum igen, två trappor upp. Varför flytten skulle göras överhuvudtaget har jag inte lyckats förstå…men… glad över vara tillbaka igen satte jag igång att städa och tvätta, så nu är det fräscht och fint och här luktar det inte mögel!!

När man är ute så här på volontärarbete, ger av sin tid, sin kraft och sina pengar, är det jätteviktigt att man tycker att boendet är okej! Det kan vara enkelt, men måste vara fräscht, så att man kan ”tanka” kraft och få möjlighet att ”boa in sig” lite! Tror också det är skillnad på om man är 22 år eller 60 år…!

Tendai, från Passop, ringde och frågade om jag ville följa med till hennes kyrka… Så klart att jag ville! Mötte henne och hennes vän och vi gick till kyrkan, som är en Metodistförsamling inte långt från där jag bor. Jag trodde jag skulle få vara med om en vanlig söndagsgudstjänst – men där var massor med folk och massor med mat, dryck och olika bakverk! En präst skulle tackas av visade det sig och man hade ordnat fest för honom. Alla var välkomna och det var en salig blandning av olika nationaliteter och språk. Folk höll tal och delade ut presenter och det var olika sångframträdanden från en scen, men härligast av allt var när kvinnorna i församlingen brast ut i spontan, svängande gospelsång!

Då kände jag mig lycklig!