Nelson Madiba Tata Mandela 1918-2013

6/12 2013

Dagen efter kvällen då Madiba (som är hans klannamn och som ofta  kärleksfullt används av sydafrikaner) stilla somnade in i sitt hem i Johannesburg.

En annorlunda dag då världen stannade i stilla eftertanke och förundran över denne man, som berört så otroligt många hjärtan, både unga och äldre… Denne store man som uträttade så mycket under sin livstid och som offrade 27 år av sitt liv för freden, friheten och alla människors lika värde och likhet inför lagen! Som åstadkom så mycket mer än man kanske kan förstå idag, men som jag är övertygad om kommer att visa sig allt mer allt eftersom tiden går! För så brukar det vara med alla stora människor på den här jorden! Vidden av deras storhet blir synligare och mer påtaglig med tiden… Det är som att när vi har något mitt framför ögonen kan vi inte se det riktigt tydligt.

Alla pratade om Mandela idag!

Överallt syntes han och märktes han - hemma, på arbetsplatsen, på bilder på stan, i media, på internet, på FaceBook, hemma i Sverige såväl som i alla andra länder på jorden…!

Här i Cape Town kanske alldeles särskilt påtagligt, eftersom Roben Island, där Mandela satt fängslad i 27 år, ligger alldeles utanför staden och man ser ön nästan var man än är i den norra delen. Det var också här som han höll sitt allra första tal som frigiven på balkongen till City Town Hall och det var nedanför den balkongen som man idag kunde hedra Nelson Mandelas minne genom att lämna blommor och skriva något i kondoleansböckerna.

Mycket folk hade samlats där och människor samlades stillsamt lyssnande till olika tal och musik som framfördes – men också i glädjerus över denne store mans ledarskap och ande, som nu kommer att leva vidare i alla som vill samma saker som Mandela strävade efter i hela sitt liv: fred, frihet, försoning och människors lika värde oavsett hudfärg, religion, politisk tillhörighet eller sexuell läggning. 

Det var mäktigt att på denna plats få dela denna upplevelse med människor som lever sina liv här och där många minns hur det var och har Mandela att tacka för att de inte längre är bundna av apartheidens fullständigt obegripligt fasansfulla system av raslagar och kränkande av mänskliga rättigheter!

Det var berörande att få lämna blommor för att hedra honom och det var underbart att dras med i dansen och sången som uttryckte glädje och tacksamhet över att han funnits och för det han gjort. 

Tack Madiba och Vila i Frid!!!    Vi ska inte glömma ditt budskap!

Min Sydafrikanska familj

5/12 2013

Jag har en kusin, vars ena son är gift med en Sydafrikansk kvinna och de bor med sina fem barn här i Kapstaden. Eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade att steka köttbullar till ca 35 svenskar som ska äta jul-lunch tillsammans nu på söndag, frågade jag mina släktingar om jag kunde få låna deras kök för detta ändamål. Det lilla kök jag har är inte så välutrustat och inte heller särskilt stort. Dessutom tänkte jag att det förstås måste vara mycket roligare att steka köttbullar i deras kök med lite familjegemenskap istället för ensam i en studentlägenhet!

Dessutom ska julköttbullar tillverkas i gemenskap tycker jag, det är ju själva grejen med dem!!

Så idag blev jag upphämtad av min kusins svärdotter med bil efter jobbet på Passop.

Efter att ha handlat det viktigaste, nämligen köttfärsen (resten hade jag handlat innan) åkte vi till deras hus i den södra delen av staden. Huset ligger inte så långt från False Bay och Silver Mine, där jag vandrade häromdagen.

Hemma fanns redan alla barnen, hunden och maken och jag kände mig genast otroligt hemma med dessa människor, som jag bara träffat en gång förut nämligen samma dag jag kom till Kapstaden.

Den stora, härliga hunden – Tiger – jag tror det är en Golden Retriver… är en väldigt kramgo och snäll hund som man också genast blir vän med!

 

Kvällen gick fantastiskt fort och jag lyckades med Delias hjälp steka ca 450 köttbullar. Hela kvällen pratade vi och pratade medan vi rullade och stekte och emellanåt spelade jag lite pingis med barnen, som är så otroligt lätta att tycka om!!

Delia är född 1978, alltså under apartheidtiden, men eftersom hon ändå var ganska liten när den avskaffades minns hon inte så mycket av den. Hon är uppvuxen i ett område som tillhör ”Cape Flats” och som är samlingsnamnet på de olika Townships som växte upp under apartheid nordöst, öst och sydöst om staden. Där bodde hon tillsammans med sina föräldrar, en tvillingsyster, en äldre syster och en ganska mycket äldre halvbror. Hennes mamma bodde före apartheidtiden i ett område i Kapstaden som heter BoKaap, som tidigare beboddes av främst Cape-Malayättlingar, sedan slaveriet avskaffades 1830. När apartheid infördes flyttades folk ut till olika områden utanför stan, olika ställen beroende på om man var ”färgad” eller svart.

Tillfreds över köttbullsstekandet, som fick ske i den gemenskap jag ville - och över den trevliga kvällen, sov jag över hos dem och vaknade vid 8-tiden, utan att ha hört ett enda av alla de 5 barnen, helt amazing!

Tillbringade förmiddagen under kontemplation över Nelson Mandela i en solstol, medan Delia gjorde lite ärenden och fick sedan skjuts tillbaka med alla köttbullar i fryst tillstånd!

Känner mig glad och omtumlad över att jag plötsligt har fått en sydafrikansk extrafamilj!

Systrar

4/12 2013

När vi var klara för dagen på Passop gjorde jag sällskap med Percy på bussen in mot stan. Längtade efter att se havet och tänkte åka till Waterfront, som är ett relativt nytt område i centrum med mycket shopping, restauranger och caféer, för att bara strosa omkring lite. Tänkte att det skulle fläkta lite mer där eftersom det hade blivit ganska varmt! När Percy hörde min plan föreslog hon att jag skulle följa med henne hem och sedan kunde hon gå med mig ut och visa mig runt. Jag tyckte förstås att det var ett trevligt förslag, så vi gjorde sällskap till stan och bytte till minibuss den sista biten.

Percy bor vid SeaPoint tillsamman med sin ett år yngre syster i den minsta lilla pyttelägenhet jag någonsin har sett. Den kan inte ha varit mer än högst 15 kvadratmeter allt som allt!! Man kom direkt in i sovrummet, som bara rymde en stor säng (där båda sover). Ingen yta att gå på, bara en smal gång vid fotändan av sängen, där också en liten bänk stod med en TV på. Och en pytteliten garderob som båda delade. Sedan ett pyttelitet pentry där man fick plats två stycket stående och ett pyttelitet badrum med toalett och dusch. Här lever dessa två underbara, fantastiska, vackra systrar sina liv tillsammans utan att klaga! Den yngre systern (24 år) arbetar som administratör på ett av de centrala sjukhusen i stan (Christian Barnard Hospital). 

De betalar 3000 Rand i månaden i hyra, som de delar på, vilket är ungefär drygt 1000 svenska kronor var. Vad de har i månadslön har jag inte velat fråga om (än) men jag skulle tippa att det inte är så mycket mer än ca 5000 Rand i månaden (ca 3500 svenska kronor)! 

Båda systrarna var exalterade över att gå med mig ner till Waterfront och visa mig omkring. Den yngre systern är lite mer utåtriktad än Percy. Hon ville genast lära sig lite svenska och lovade att hon skulle lära mig dansa någon afrikansk dans och även lite Shona (det mest talade språket i Zimbabwe). Hon kom till Cape Town då Percy råkade ut för syra-attacken för två år sedan, eftersom Percy var helt ensam här då. Deras föräldrar dog när systrarna var 14 och 15 år gamla. Först dog mamman i brusten blindtarm pga att hon inte fick vård i tid och sedan dog pappan plötsligt något år efteråt av en stroke. Föräldrarna var 42 respektive 50 år när de dog. I Zimbabwe är medelåldern 18,9 år och medellivslängden är bara 39 år! Att den är så låg beror antagligen till stor del på HIV och Aids men också på att det är väldigt dåliga vårdförhållanden och bristande resurser på sjukhusen. Hemma i Harare, där de bodde, har de ytterligare en syster, som har man och två barn och en ogift bror som har ett barn.

Vi promenerade till Waterfront under ivrigt fotograferande eftersom båda verkligen älskar att bli fotograferade! Dom poserade glatt och gärna vid alla tänkbara ställen vi passerade - de är otroligt vackra bägge två och skulle lätt kunna bli modeller om de fick möjlighet!

Jag bjöd dem på mat på ett lite finare matställe med utsikt över hamnen, vilket kändes härligt att kunna få göra! De uppskattade verkligen att sitta där och få ”leka” turister med mig! Jag tänkte att eftersom jag inte har min egen familj med mig här får jag hela tiden hitta andra som kan vara min stand in-familj! Och de här båda systrarna är otroligt lätta att börja älska som sina egna barn! Så himla rara och omtänksamma!

Det finns så många ensamma barn och unga i världen som inte har någon familj. Som är helt utlämnande till ”the struggle for life” på gatan! Jag ser dem hela tiden här…

De här systrarna har i alla fall jobb, bostad och varandra.

SALO

Mulet ute. Dom som varit här ett tag säger att i Cape Town kan man få uppleva fyra årstider på en och samma dag. Vädret kan växla ganska fort alltså. Fast om man är van vid svenskt klimat tycker man att detta är ”just a piece of cake” faktiskt!

På kontoret dök det upp en ny tjej idag, en ung, trevlig fransyska som varit här sedan i augusti. Hon kommer från Korsica och har studerat juridik och gör nu någon sorts slutlig praktik/studie i Sydafrika. Att jag inte träffat henne tidigare beror på att hon varit ledig en kort tid. Hon gör ungefär samma sak som jag gör på kontoret, dvs hjälper till med olika saker beroende på vad som behövs.

Började dagen med en intervju av en kvinna från Zimbabwe och fortsatte sedan med att fylla på listan med namn från igår.

På eftermiddagen åkte vi nästan allihop in till stan med bussen för att vara med på ett seminarium om Madagaskar, anordnat av en organisation som heter SALO (South African Liaison Office). 


Det är en organisation som arbetar med och medverkar till att försöka skapa fred och säkerhet för civila samhällen, genom att främja och underlätta dialog och samsyn mellan nationella, regionala och internationella aktörer. Fokus är länder i södra afrika, särskilt Zimbabwe och Swaziland men även numer också t.ex. på Afrikas Horn, the Great Lakes Region (dvs Burundi, Kenya, Tanzania, Uganda, Rwanda och the Democratic Republic of Congo).

Olof Palme International Center, SIDA och Svenska ambassaden stöder organisationen och den svenske fd ambassadören Sten Rylander är en av styrelsemedlemmarna.

Och idag handlade det om situationen på Madagaskar. Väldigt intressant att få höra mer om ett land jag inte visste nästan någonting alls om innan. Kunniga personer berättade och sedan var det frågestund.

Efteråt bjöds vi på en överraskande och dignande buffé, vilket gjorde att jag definitivt inte behöver äta någon mer mat idag!

Dagens reflektion handlar om hängivenhet! Vad många otroligt kloka, professionella och hängivna människor som arbetar för det goda det finns! Jag möter dem överallt där jag vandrar fram och det ger mig hopp och tröst i en värld som på många sätt ändå har blivit rätt trasig..!